Historia

En studentorkester blir till

Våren 1973 drog den då 28-årige fixaren Leif Holm igång en orkester för, och med, studenter på Linköpings Tekniska Högskola. Den direkta orsaken var att en Studentorkesterfestival skulle hållas i staden och den observante Holm hade noterat att ingen orkester representerade Linköping.

Han samlade därför ihop ett tiotal spelbara musikanter och lånade ihop lika många rockar från den saligen avsomnade orkestern Skohornen från Örebro. Den nybildade Linköpingsorkestern, som kallade sig "LiTH:e Blås", spelade i foajén till Concerto Grosso under festivalen och på repertoaren fanns framförallt Alpha-marsch, en låt som fortfarande spelas i Blåset.

I en tidningsintervju strax efter bildandet uppgav Holm att orkestern satsade på att nå upp till 20 medlemmar, vilket ansågs vara det optimala. Antalet medlemmar har emellertid vuxit markant sedan dess. Idag är det eftersträvansvärda antalet 50, ty det är vad som går in i en buss.

Under hösten 1992 bildades även gamlingsföreningen LiTHe Grås med uppgift att ta hand om alla de som en gång varit aktiva men nu råkat ut för tråkigheter som att ha fått arbete.

Grundarens egna ord

Den som gissar att Blåset bildades för att ett gäng glada teknologer skulle kunna dricka öl och spela apa i mer organiserade former får tenta om! Orsaken var nämligen mycket seriös, nämligen att öka LiTH:s PR-utbud och i förlängningen hjälpa till att etablera LiTH:s civilingenjörer på arbetsmarknaden. En teknisk högskola ska naturligtvis ha en blåsorkester för att vara etablerad och beslut om att en blåsorkester skulle bildas fattades av Linköpings Teknologers Studentkårs fullmäktige i februari 1973.

RIKSSMASK (RIKSförbundet SaMmusicerAnde StudentorKestrar) bestämde sig för att avhålla en Studentorkesterfestival i maj 1973. Linköping vann dragkampen om arrangemanget via det något osannolika argumentet att stan låg närmast den geografiska tyngdpunkten av RIKSSMASK medlemmars basorter (om jag minns rätt fanns tyngdpunkten i Gränna). Räknar man minimum personkilometer hamnar man förmodligen inom räckhåll för Stockholms förortståg. Men det gjorde vi inte!

När kårfullmäktige utdelade uppdrag inför festivalen befanns Holm, som hade vissa kåradministrativa så väl som "tut i luren"-erfarenheter, vara lämplig för uppdraget att skapa orkestern. Den 1 april samlades cirka tio råämnen, till vad som redan då döpts till LiTHe Blås, i Ryds Herrgård för att utblåsa sin första Alphamarsch. Namnet LiTHe Blås (egentligen Linköpings Tekniska Högskolas Blåscorps) utvaldes bland mera flexibla förslag, såsom t.ex. Gummibandet, för att understryka det faktum att det fanns en Teknisk Högskola i Linköping, vilket då inte ens UHÄ (Universitets- och Högskoleämbetet) kände till.

Efter en månads flitigt övande ställde Blåset upp i festivalen med en repertoar på 6 låtar och en styrka på cirka tio musikanter och två ballerinor. Under den första festivalkonserten spelade Blåset enbart den blygsamma rollen av foajéorkester iklädda nytvättade vita rockar ärvda av de saligen avsomnade Skohornen från Örebro. Hösten 1973 fördubblades antalet medlemmar och även den musikaliska kvaliteten i och med att Holm fick sparken som dirigent, och proffset Michael Källström inhyrdes. Holm fick dock kvarstå som trumpetare och dictator.

Vad som slutligen gjorde Blås och Yra till det sammansvetsade och samspelta gäng de fortfarande är, var den första av många resor till Phampen på BI i Oslo. Det var den syttende maj och Blåset framträdde under medhavd Unionsflagga, vilket visade sig vara en nästan ödestiger underskattning av norrmännens nationalinstinkter (och humor). Men vi överlevde och efter de första av ett antal årliga norska bryggeribesök, Tiger Rags och portförbjudningar från hotell i Värmland, återkom Blås och Yra som ett lagom avslappnat men koncentrerat, skojfriskt musikaliskt kamratgäng, kort sagt som en studentorkester.

Att sparka igång Blåset var mitt genom tiderna angenämaste kåruppdrag och hade inte STAL LAVAL bestämt sig för att Holm skulle till USA och sparka igång industriturbinförsäljningen där hade han nog suttit med och tutat fortfarande.